Idag skickade jag ett sms med mobilen för att få en bussbiljett. Jag steg på bussen och försökte vinkla skärmen så att busschauffören kunde se som bäst. Det är inte alltid så enkelt att se vad det står för min mobil är gammal och sönder så skärmen lyses inte upp när man trycker på knapparna som det brukar göra.
-Jag ser inte vad det står, sa han.
- Min mobil är trasig, så det lyser inte.
- Det är inte mitt problem, jag kan inte se vad det står.
Jag läste hela smset högt för honom och han sa att det inte sa honom något. Du får gå och köpa en biljett, men jag hade ju redan betalat! Snälla släpp bara in mig på bussen!
Sen började jag gråta av någon anledning och var tvungen att gå ut ur bussen. Jag gick hem och egentligen är det bara en tjugo minuters promenad som inte brukar vara så jobbig men jag var så trött och grät hysteriskt hela vägen hem.
Det är så tröttsamt. Varje gång jag gråter kommer allt ut. All sorg och alla tankar jag håller inom mig hela tiden. Jag gråter för att jag aldrig räcker till något, allt med mig är fel. Allt med dig är fel, säger teven. Säger tidningen. Säger idrottsläraren. Busschauffören.
För att slippa släppa ut allt på skolan släpper jag ut det på bloggen. Och på mig själv. Och på sura, gamla busschaufförer som måste haft en sämre dag än vad jag haft. Men FATTA bara någon gång att min mobil är fucking SÖNDER!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar