Sommaren 2010 avrundades med en resa till Taizé och därifrån tog jag med mig en massa nya kompisar, en ny rökvana, några armband och önskan att åka tillbaka dit igen. Eller att bara åka någon annanstans. Typ var som helst, så länge det inte var Umeå. Jag ville bara bort hela den hösten, ville bort från skolan för där fanns alla fd polare och en sur jävla Lilja och jag ville bort från mamma för hon förstod att jag smygrökte och jag ville inte heller vara med pappa för han förstod inte ett skit. Jag skolkade skoldagar för att fördriva dagar med att sitta och läsa på Rökbänken eller spontanbesöka Ingrid och tänka att jag också ville skaffa en vit lägenhet med snea tak. Fatta att bo själv. Att få göra vad man vill när man vill, typ ha hemmafester utan att behöva oroa sig över mamma som ringer och släpper en fet bomb genom att säga "Alva sa att det luktade spya på toaletten efter igår." Eller så kan man skita i allt, leva hur man än vill och bara äta kakdeg till middag!!
Sjukt naiv fjortonåring wtf.
Alltid var det liksom en molande värk inom mig, alla små bekymmer på en och samma gång. Jag skyfflade alla problem på varandra. Jag trodde att lösningen var att skaffa hårförlängningar och räkna kalorier. Det funkade inte så länge. Efter ett tag insåg jag att det inte heller funkade att skolka och förbanna sina föräldrar för evigt. Jag vet dock inte riktigt när jag insåg det. Problemen har löst sig sakta men säkert under året som har gått. Nu hälsar jag på mina fd kompisar på stan, nu ska jag snart till Taizé igen. Allt fixar sig till slut baby, hakuna matata, och plötsligt kan jag minnas hösten 2010 och lola mitt fjortonåriga jag.
Det enda jag kommer ha kvar av den tiden är två extra örhängen på vänster öra och ett runt ärr på underarmen.
På min femtonårsdag
I London
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar